Ge FN i min glädje
Han säger ju en hel del tunga grejjer, men jag fastnade verkligen för det här.
Idag på morgonen när jag skrollade igenom Facebook flödet har en ryttare skrivit en status med en film till från årets första hoppträning. "Inte jättevackert men känslan : D" . Varför ursäktar vi oss när vi gör det vi älskar?
Samma sak på hoppträningen senast. En häst stannade mycket och upptog mycket tid på lektionen, varav ryttaren bad om ursäkt till oss andra elever. En svarade då (så underbart) "det gör inget, det är ju därför vi tränar".
För vi är olika bra. Vi har olika åsikter om hur vi hanterar våra hästar och hur vi tränar dom. Vi ligger olika på utvecklingsskalan, vi har olika mål, vi har olika resurser och olika vägar att ta oss till våra mål. Alla har inte tid pengar eller talangen att bli landslagsryttare, men vi spenderar alla timmar i stallet, alla pengar och större delen av våra liv på hästarna för det ger oss glädje.
För några år sen började jag träna och tävla en häst som hette Manne. Han var sned, mager, kunde inte galoppera på volt, stor, klumpig med ett humör värre än den värsta surmärr man kan tänka sig. Han bockade, stegrade, backade. Han gjorde allt hästar inte ska göra under ryttare.
En tävling när jag var i Tierp var han helt ointresserad av att hoppa, han ville bara åka hem. Resultatet blev uteslutning i första starten och massor med fel i andra.
Sedan gick det några timmar så var jag nedskriven på en blogg (inte med namn såklart) om hur jag förstört denna häst, hur hemskt det var osv.
Även om jag vet att inlägget helt och hållet skrevs för provokation så blev detta starten för en lång självförtroendes resa. Jag tappade allt. Självförtroende, glädjen, lusten.
Vid varje tävling smög sig en prestationsångest utan dess like på. När jag kom hem till stallet frågade en kvinna alltid "Hur gick det blev du utesluten eller?".
Vändpunkten blev när min tränare lät mig flytta in på skolans stall på sommaren. Sedan sakta men säkert började jag hitta mig själv och min ridning igen.
Efter det har jag hoppat till och med nationellt, något som inte hade varit möjligt om jag inte fått draghjälp.
Prestationsångesten finns där fortfarande, men med hjälp av härliga människor i stallet, bra hästägare, tränare, vänner och familj letar sig glädjen långsamt tillbaka. Även om jag inte är där än.
Fortfarande är bara bäst nog. Om jag inte rider felfritt med placering tycker jag att jag gjort en dålig prestation, oavsett om jag rider en nationell 1,20 på gammeltanten eller 80cm Clear Round på tillridningshästen.
Det tog två år, men Manne blev bra tillslut och efter att ha fått schysst grundutbildning kunde nästa ryttare ta över honom utan problem. Sista starterna jag gjorde med honom var så gott som felfria.
På hästforum, en grupp med tusentals medlemmar på Facebook, skapade en tävlingsryttare debatt med ett inlägg.
Han skriver bl a "Jag tror att om man viger sitt liv till ridsport så grundas det någonstans på en passion för sporten och en kärlek till djuret."
Läs hippsons artikel: http://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/bjorn-svensson-till-attack-mot-vad.htm
Över 500 kommentarer, blandat negativt och positivt.
Varför tillåter vi inte varandra att känna glädje över våra djur som vi lägger hela våra liv på?
Så himla bra inlägg! Önskar att alla kunde gå ut där på banan och bara känna glädje över att få hoppa med sin bästa kompis, och inte behöva oroa sig för vad folk på läktaren ska säga. Alla har olika förutsättningar och alla vill inte heller samma sak. Så bra att du tar upp det här!